. -

Förlossningsberättelse

Antar att det är dags att jag skriver ner förlossningen medan jag har den i någorlunda färskt minne.

Det hela började med att jag kände att jag mådde dåligt vid 15-16 tiden på måndagen. Jag hade precis ätit godis så jag antog att jag helt enkelt ätit för mycket godis och det var därför jag kände mig dålig. Hade lite ont i magen och kände mig lätt illamående. Magvärken var verkligen inte som värkar utan det satt i hela tiden, och väldigt högt upp i magen så jag blev nästan paranoid och trodde jag fått fel på något organ eller nåt. Nåja, jag blev sakta men säkert sämre. Vid 17 noterade jag att magsmärtorna började komma och gå lite. Det gjorde fortfarande ont hela tiden men smärtan ökade i styrka med jämna mellanrum. Då började jag tänkte att det kanske var förlossningen som startat men smärtan satt fortfarande så himla högt upp i magen. Vi åt middag nån gång runt halv 18 eller nåt och klockan 18:00 tog jag en alvedon. Den hjälpte inte direkt och vid 19 la jag mig på sängen i ett försök att vila bort smärtan. Jag var fortfarande osäker på om förlossningen startat eller inte. Hann inte ligga särskilt länge innan jag kände två jättestarka knäpp inombords med bara en liten stunds mellanrum (kanske 20-30 sekunder (?) max). Då var vä klockan cirka 19:05.Haha, det var sjukt otäckt och jag blev lite lätt skraj. Hojtade på Mattias och berättade det. Jag vet att folk ibland beskriver vattenavgång exakt så men eftersom jag inte kände något mer så tänkte jag att hinnorna kanske inte gick sönder ändå. Så jag låg faktiskt var i sängen. Men någon minut senare började det kännas misstänksamt så jag klev upp och då bara rann det. Haha uscha. Jag var väl lite nervös och uppspelt så jag stod i vardagsrummet med vattenrinnande längs benen och fnissade. Det var löjligt generande. Mattias fick dra för fönstret medan jag bara stod stilla. Så fort det kom en värk (som fortfarande var väldigt lätta) eller om jag rörde mig en milimeter så rann det bara ännu mer. Vi förbrukade en hel del handdukar.

Jag förflyttade mig så småningom till duschen för atti nte blöta ner hela lägenheten och Mattias fick passa på att lägga Malva. Jag orkade dock inte stå där särskilt länge (av uttråkning inte för att det gjorde överdrivet ont) så efter ett tag bunkrade jag upp med fler handdukar och satte mig i fåtöljen. Då började faktiskt värkarna bli starkare. Ringde in till förlossningen vid halv 21. Värkarna gjorde fortfarande inte överdrivet ont men jag hade börjat andas igenom dem och tänkte att det kunde vara bra att meddela förlossningen. Då fick vi order om att komma in till sjukhuset då det tydligen är rutin vid vattenavgång oavsett om man har värkar eller ej (hade jag ingen aning om). Direkt efter samtalet med förlossningen ringde vi svärmor som var jourhavande barnvakt. Strax efter det blev värkarna mycket starkare för det gjorde löjligt ont. Fattade knappt hur jag skulle få på mig kläder (var byxlös efter duschen eftersom det rann vatten hela tiden). Jag vet att vår barnvakt kom snabbt efter att vi ringt men jösses vad de sista 5-10 minutrarna kändes långa.

Väl på väg upp till sjukhuset så hade jag inte så överdrivet många värkar, vad jag kan minnas, men de gjorde sjukt ont. Men när vi däremot kommit fram och skulle gå in så kom de helt plötsligt väldigt tätt. Nu vet ni kanske inte hur långt det är från parkeringen och in till förlossningen men det tar vanligtvis bara några minuter att gå (beror på hur snabb hissen är). Under den korta sträckan var vi tvugna att stanna 7 gånger så jag kunde luta mig mot något och andas för det gjorde för överjävligt ont. Tog 10-15 att bara komma in till förlossningen.

Vi skrev in 21:34 och ganska omgående började de med undersökningarna. Det var fruktansvärt! Hade en barnmorskestudent som var ganska varsam men sen hade vi även en "vanlig" barnmorska som gjorde samma undersökning igen för att dubbelkolla och hon var INTE varsam. Envisades dessutom med att undersöka mig mitt i en värk. Helvete är ett milt ord för att beskriva känslan jag kände då. Var 5 cm öppen enligt barnmorskestudenten. Enligt den andra barnmorskan var jag 5-8 cm öppen (jag var 5 men "töjdes" (??) under värken när hon undersökte mig).

Eftersom jag hade så förbaskat ont så erbjöd de mig lustgas, fick det 22:00 (dvs bara 25 min efter inskrivningen). Jag tyckte den var klen så de ökade på styrkan (halleluljah!). De frågade om jag ville bada. Först tackade jag ja men fick en värk direkt efter jag sagt ja och då ångrade jag mig tvärt och sa att jag inte ville. Kändes inte som om jag skulle kunna ta mig till badet.

De föreslog då att jag skulle lägga mig på sidan i alla fall så jag fick byta ställning. Efetr lite krångel låg jag på vänster sida och de ville att jag skulle lägga upp mitt ben i ett stöd. Men stödet var för högt och jag har ju haft en nerv i kläm som då började bråka, samtidigt som jag hade en värk förstås. Då trillade första (och enda?) svordomen fram för fy tusan vad ont det gjorde. Efter några om och men hade de sänkt fot/benstödet och jag hann precis lägga min till rätta när jag kände att krystvärkarna startade. Notera att allt det här skedde väldigt fort. Jag fick som sagt lustgasen 22:00 och 22:05 startade krystvärkarna. Då sa jag hejdå till lustgasen (eller egentligen inte för jag höll ju fortfarande i den, jag använde den bara inte). Istället baddade de med riktigt hett vatten, helt underbar smärtländring (varför hade jag inte det med Malva??). Krystandet gick väl bra antar jag. Mattias och barnmorskorna var på mig lite om att jag skulle komma ihåg att andas också. Personligen tyckte jag att jag faktiskt hade läget under kontroll och tyckte att jag kunde hålla andan betydligt längre. Jag ville ju liksom bara ha ut ungen. Pronto. Men men, andas behöver man ju tydligen också göra. ;) 22:16 var i alla fall Elsie ute.

Från inskrivningen till att hon var ute gick det ca 45 minuter så allt gick väldigt fort, och förvånansvärt bra också med tanke på hur fort det gick. Behövde inga stygn alls denna gång, underbart!

Det är lite roligt att jämföra händelseförloppet (öppningsförloppet tror jag det är) med Malvas förlossning. Då ser man tydligt hur fort det gick. Hehe.

Översta bilden är Malvas förlossning och den nedre är Elsies. Antar att varje sån punkt är en undersökning.

Hehe. Det gick som sagt ganska fort. :)

2015-04-12 @ 13:42:41 Permalink Förlossningsberättelse Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förlossningsberättelsen

Jaha.. Då var det dags. Detta kommer troligtvis bli svinlångt. För de som inte orkar (eller vill) läsa alla "smaskiga" detaljer så finns det en kort sammanfattning längre ner.

Den 18e januari hade jag mitt sista besök hos mvc. Då hade jag gått 10 dagar över tiden och var fruktansvärt less. Av desperation (och nyfikenhet) köpte jag hem 1 hg hallonbladste som sägs träna (och kanske trigga) förlossningen. Jag drack en mugg te på kvällen och kom i säng strax före 22. En timme senare vaknade jag av att det gjorde ont i magen. Trodde först att det bara var magen som spökade, men det var det visst inte. Smärtan kom alltför regelbundet så jag insåg ju att det var värkar. Jag låg envist kvar i sängen och försökte somna om. Det gick inte särskilt bra. Minns inte vad klockan var men efter ett tag gick jag upp och tog alvedon. Vandrade mellan att gå runt i lägenheten och ligga i antingen sängen eller soffan. Laddade hem en app och började klocka värkarna någon gång efter midnatt. De var inte särskilt långa, men det var inte pauserna heller. Vid 2-tiden ringde jag in till förlossningen. De föreslog att jag skulle avvakta och ställa mig i duschen. Sagt och gjort. Duschen hjälpte en liten stund men inte så jättelänge så jag la mig i badkaret i stället. Det var rätt skönt men hjälpte inte heller så jättelänge. Dessutom blev jag yr av att ligga där så jag ställde mig i duschen igen. Värkarna visade inga tecken på att avta, snarare tvärtom, så vid 5- tiden ringde jag in till förlossningen igen. Barnmorskan sa då att vi fick göra som vi ville. Vi fick stanna hemma längre om vi ville det, eller komma in till förlossningen. Jag tjurade på i en timme till och väckte sedan Mattias klockan 6. 45 minuter senare var vi på väg upp till förlossningen.

Tajming är ju uppenbarligen inte min starka sida så naturligtvis kom vi mitt i ett skiftbyte och fick sitta och vänta en stund. Dessutom lyckades jag glömma mitt leg hemma. Typiskt. Nåja, runt 7:30 fick vi ett rum på förlossningen. Då kopplade barnmorskan på ctg. 8:15 gjordes en undersökning för att se hur öppen jag var. Fy tusan vad obehagligt det var! Nåja, det visade sig att jag var öppen 3 cm. "Hoppade" sedan in i duschen på förlossningen. Det hjälpte men inte särskilt mycket. 9:15 fick jag börja med lustgas. En stund senare fick jag även prova att sitta på en pilatesboll samtidigt som jag hade lustgasen. 10:30 tog de hål på hinnorna. Då visade det sig att lillan hade bajsat i fostervattnet. Hon visade dock inga tecken på att må dåligt så det var ingen som var orolig. Efter att barnmorskan tagit hål på hinnorna var det dags för en undersökning igen (ve och fasa). Då var jag öppen ca 5 cm. 11:10 fick jag EDA bedövning. Alltså smärtan jag hade medan jag väntade på den, fy fan säger jag! Det var fruktansvärt! Det är som om kroppen vänder ut och in på sig själv och man vet inte vart man ska ta vägen. Det går inte att sitta stilla men det gör lika ont att röra sig som att inte göra det. Nåja, jag fick som sagt EDA (ja, min skepsism gentemot den försvann i samband med att värkarna blev starkare). Värkarna var för övrigt fortfarande inte särskilt långa, varierade mellan 30-40 sekunder upp till en minut eller kanske lite mer. Men pauserna mellan värkarna var inte heller särskilt långa och ibland kom de flera på raken utan paus (döden!). I samma veva som jag fick EDA så började jag känna ett tryck. Enligt barnmorskan är det vanligt i samband med EDA (fick veta detta efteråt). Mattias som inte hade ätit något fick vandra ner till sjukhusets cafeteria för att äta något. Medan han var borta var det dags för en undersökning igen, klockan var 12:15 då och jag var i princip helt öppen. Tajmingen kändes usel eftersom Mattias var borta och det verkligen började närma sig. Jag fick ligga på sidan och småkrysta lite när jag hade lust. Mattias kom tillbaka runt 12:30 och 12:45 startade krystvärkarna på allvar. En kvart senare var hon ute, prick 13:00.

Enligt barnmorskorna och Mattias såg hon ut som en alien. Jag minns bara att hon var blåaktig men tydligen var hennes hår grönt också för att hon bajsat i vattnet. Smutsiga och geggiga fick vi ligga och mysa i sängen medan en barnmorskestudent fick sy mig. Minns att jag såg bedövningssprutan i hennes hand och att jag var rädd att det skulle göra ont men varken sticket eller injektionen kändes. Enligt förlossningsjournalen var det en perinealbristning grad 1, vilket innebär att det var både hud och slemhinna som gick sönder (säger inte mig så mycket men men). Står att det det blev bristningar i klitoris, vagina och perineum (mellangården) och att jag blev sydd med flera både yttre och inre stygn. Vi fick kika på moderkakan som också var grönaktig, tydligen hade det gått ett tag sedan hon bajsat i vattnet, tur att hon inte blev sjukt av det. Malva visade inga som helst tecken på att ha mått dåligt över att ha legat i bajsvatten, tokfia.

Efteråt fick jag försöka amma en liten stund sedan fick Mattias ta Malva medan jag blev beordrad att kissa och sedan fick jag (äntligen) ta en dusch. Det var underbart! Vi kom upp till BB runt halv 17- 17- tiden. Tack och lov så var det inte så tung belastning på BB så vi fick ett familjerum (som vi dessutom fick behålla under hela vistelsen, plus att Mattias fick sova över båda nätterna vi var där, underbart!).

Malvas första dygn var lite kämpigt. Hon skrek konstant i en timme efter förlossningen. Barnmorskan trodde att hon kanske hade ont i huvudet. Skrikeriet fortsatte under natten och tillslut kom en barnmorska och tog hand om Malva så att vi fick sova (jag hade då varit vaken i över ett dygn). Malva kräktes mycket fostervatten under natten så troligtvis hade lillan ont i magen och mådde illa. Stackars liten. :(

Sammanfattningsvis så var det väl en bra förlossning. Har dock fortfarande problem med kisseriet för det gör så sinnessjukt ont att kissa. De säger ju att man kan prova att spola med ljummet vatten samtidigt för att det inte ska svida så mycket i stygnen. Pyttsan säger jag! I början gjorde till och med vattnet ont. Det gör det förvisso inte nu längre, men det hjälper inte mot smärtan heller.

Sammanfattning:
18 januari:
23:00 vaknar av värkar
19: januari
02:00 ringer förlossningen. Ska avvakta
05:00 ringer förlossningen igen. Får komma in när vi vill
06:00 väcker Mattias
06:45 beger oss mot förlossningen
8:15 öppen 3 cm
9:15 började med lustgas
10:30 tog de hål på hinnorna
10:30 öppen 5 cm
11:10 får EDA bedövning
12:15 nästan helt öppen
12:45 börjar krystvärkarna på allvar
13:00 är Malva ute

Det var det. Och idag blir lillan en vecka gammal. Den här veckan har gått förvånansvärt fort, och inte direkt varit optimal. Jag hade ju liksom en plan för hur hemgåendet skulle vara men det var ju bara att slänga ut den genom fönstret. :( Nåja, nu har jag (nästan) förlikat mig med att man inte får som man vill, oavsett om man gått igenom en förlossning eller ej. Men men, det känns inte lika katastrofalt längre. Men jag gruvar inför att Mattias ska börja jobba igen. Och som om inte det var illa nog så har jag troligtvis blivit förkyld. Har börjat få misstänkt ont i halsen och visar det sig att jag faktiskt blivit smittad av någon blir jag så förbannad att jag tror jag börjar lipa. :mad: ;( Får väl stänga in mig i förrådet så får Mattias ta hand om Malva tills jag blivit frisk. Fast det lär ju redan vara försent, blir jag sjuk så har ju troligtvis hon också redan blivit smittad. Känns som om de saker jag gruvade allra mest för inför hemgåendet inträffar. Blä! :(

Nåja, så var det med den saken. Nu ska jag lägga mig i soffan en stund innan det är dags att väcka Malva och förse fröken med lite käk.

2013-01-26 @ 14:22:15 Permalink Allt möjligt Kommentarer (0) Trackbacks ()