Ledsen
Valår.. Kan inte minnas att jag vid de tidigare valåren känt mig så nedslagen och ledsen. Jag får panik när jag tänkar på att det snart är dags att rösta, och jag får ångest när jag tänker på vad andra tänker rösta på. Inte för att jag vet vad jag själv ska lägga min röst på. Känner mig fullständigt villrådig.
Men hysterin kring sd ger mig ångest. Och det gör mig ärligt talat ledsen. Förr blev jag bara arg. Muttrade om att de var idioter och blev irriterad. Nu blir jag ledsen. För jag förstår inte. När jag läser folks argument strandar det ofta vid något i stil med att alla andra partier är skit och att sd är något annorlunda. De vill annorlunda även om allt de vill kanske inte är så positivt. Det är en av sakerna jag inte förstår. Det finns inget renodlat perfekt parti (vad jag vet), det finns lite skit i varje vrå och saker man inte håller med om. Men är migrationspolitiken verkligen det allra viktigaste ämnet för Sverige? Varför?
Som kvinna med två barn, två tjejer. Blir jag ledsen när människor tycker det är värt att försämra deras (och min egen) ställning i samhället för att samtidigt få chans att försämra tillvaron för de som flyr och emigrerar hit. Vem är det som vinner på det? Ja inte är det jag i alla fall.
Glöm jämnställdhet. Jag är högutbildad med snart dubbla kandidatexamen men det kommer antagligen inte vara värt ett dyft på en arbetsplats. Männen kommer fortfarande vara värda mer, och tjäna ännu mer även om jag kan yrket minst lika bra.
Sen kan vi prata om bidrag en liten stund. Vårdbidraget närmare bestämt. Sd vill tvinga ut invandrares barn i förskola (obligatorisk förskola från 3 år om jag inte minns fel), samtidigt som de vill att svenskar håller sina barn hemma eftersom förskolan är dyr (140'000/år och barn, enligt sd själva). För om vi håller våra barn hemma så ska vi belönas - de vill dubbla vårdbidraget. Som om inte det kommer öka klyftorna mellan män och kvinnor på arbetsplatsen. Jag vågar påstå att majoriteten av de som skulla stanna hemma med vårdbidrag istället för att jobba skulle vara kvinnor och inte män - det är ett lysande sätt för att få undan kvinnor från arbetsmarknaden.
Men om jag ska vara helt ärlig så skulle SD:s effekt på mitt liv antagligen ändå bli marginell jämfört med många andras. Jag är (vad jag vet) fullblods-svensk. Jag är blond med grönblå ögon och har ett efternamn som bara kan vara svenskt. Min man är blond, mina barn också. Samtliga med blå ögon, alla med detta fantastiska svenska efternamn. Det som skulle hända mig skulle antagligen vara att jag helt enkelt får sämre lön än vad jag kanske förtjänar. Vilket förvisso redan är väldigt vanligt redan. Nä, påverkan på mig skulle nog bli liten. Effekten på mina barn skulle bli en smula större, men fortfarande inte anmärkningsvärd (ännu i alla fall). Men en sak som får det vrida sig i magen är effekten på mina vänner. En tjej i min klass, en envis djurvän med en väldigt omtänksam fru. Ska de inte ha rätten att få vara gifta? Ska de inte ha rätt att få barn? Bara för att de inte ser ut som kärnfamiljen? Det är så fel! Hur kan man vilja gå baklänges i utvecklingen på en sådan punkt?! Jag förstår inte! Och jag förstår inte hur någon kan vilja stödja detta! Det är så elakt! Folk är så bittra över att staten ska gå in och diktera deras liv, men det verkar vara helt okej om de går in och dikterar andras liv? Hycklerin är total!
Efter att ha växt upp i en dysfunktionell familj så kan jag inte se hur kärnfamiljen alltid är bäst. Mamma, pappa och barn behöver inte betyda stabila familjer och stabilt samhälle. När jag var yngre så brukade jag hoppas på att min familj skulle splittras för det var outhärdligt att leva som vi gjorde. Förstår inte hur någon av oss orkade med det. Jag brukade önska att någon vuxen skulle gå in och säga stopp - det här funkar inte! Men naturligtvis var det ingen som gjorde det. Det är synd. För om någon gjort det kanske vi alla skulle haft bättre relationer till varandra idag.
Nåja, tillbaka till ämnet. Jag blir ledsen, får panik och ångest över att det är val. Jag förstår inte hur åsikten från ett parti i ett ämne kan vara värd så mycket att det är okej att försämra så mycket annat? Återigen, jag säger inte att det finns något parti som är perfekt, men är det verkligen värt att gå bakåt i utvecklingen på dessa punkter? Bryr sig folk inte om sina mammor, systrar och döttrar? Ska vi kasta oss under bussen för att migrationen är det enda som spelar någon roll längre?
Känns som om jag står vid en folkfylld busshållplats. För varje dag som går puttas jag närmare kanten. Närmare och närmare för att slutligen puttas ut framför bussen när den väl kommer. Och om jag vänder mig om så ser jag ansikten på människor jag känner, som kanske rent av skulle kunna benämnas som mina vänner. Där står dem. Redo att putta mig, mina barn och mina systrar framför bussen.
Som sagt, jag blir ledsen. Jag förstår inte.
En liten sak till. Innan någon börjar skrika efter referenser så kan jag bara meddela att samtlig information har jag fått från att läsa på om SD:s politik på deras egna hemsida (och därmed i deras egna ord).
