.

Okej. Så mitt återupptagande av bloggen gick ju sådär.. Men jag har faktiskt en ganska så bra ursäkt. Jag blev sjuk. Riktigt jäkla tvärdålig. Har sneglat på min journal i efterhand och insett att jag var nog ännu sämre än vad jag själv riktigt fattade..

 

Nåja, de flesta i min omkrets vet redan om hur det hela började men jag tänkte att jag skriver det här i alla fall. 

I april upptäckte vi till min (vår) fullständigt enorma fasa att jag var gravid. Besök på kvinnokliniken i Halmstad visade att det var ett ma. Dvs missed abortion vilket innebär att man fått missfall men att kroppen inte stött ut det. Fick med mig ett hel hög med piller jag skulle ta för att slutföra aborten. Detta skedde på en fredag, dagen efter Elsies tvåårsdag. På lördagen hade vi kalas för mig och Elsie, kalaset var inplanerat sedan länge och jag hade helt enkelt inte lust med att ändra om planerna. Eller meddela alla varför vi skulle behövt göra det. Så kalaset blev det, och personligen tyckte jag det gick rätt bra även om jag själv egentligen inte mådde särskilt bra..

 

Nåja, tiden gick. Och gick. Och gick. Och jag slutade inte blöda. Jag muttrade på detta till "vården" men fick det klassiska svaret "det är normalt". Faktum är att jag fick det svaret flera gånger. Tills de började tycka att det inte var så normalt längre. De insåg det när jag kallades till sjukhuset och skulle göra cellprovstagning i juni nån gång (minns ej när, strax innan jag började jobba) och jag upplyste dem om att jag fortfarande blödde. Då fick jag en kur av en medicin som heter primolut nor. Det ska tydligen nollställa kroppen eller vad det nu var. Poängen med de tabletterna är att man ska sluta blöda när man tar dem och sedan börja så fort man slutar ta dem. Typ. Jag åt dem i tio dagar. De fungerade förstås inte på mig. Dagen vid återbesöket efter medicinkuren hade jag börjat må dåligt. (Eller jag mådde egentligen redan dåligt för jag hade uvi också, men jag mådde ännu sämre). Kände mig darrig, skakis, matt och allmänt trött och sliten (hade upptäckt låg feber tidigare under veckan, meddelade detta men var även dum och sa att jag inte trodde jag hade någon feber just då). Därmed togs inga prover alls på mig utan läkaren gjorde "bara" en gynundersökning (notera det  var den första undersökningen den dagen/veckan).  Han ville ge mig en chans till att slippa skrapning (något jag själv väldigt gärna ville slippa) och gav mig därför fler cytotectabletter att ta under helgen (dvs midsommarhelgen) för att sedan återkomma på måndagen då man skulle fatta beslut om ev skrapning. Den dagen skulle Mattias till oskarström så jag hämtade upp honom och tjejerna och sen åkte vi till mitt jobb och släppte av mig så de kunde ta bilen. Vid det laget var väl klockan 12 eller nåt. 

 

Hur som haver.. Jag började må allt sämre. Vid 14 föreslog min fadder på hms att jag kanske borde gå hem om jag inte mådde bra. Men jag sa att jag ville kämpa på lite till så jag stannade kvar. Slutade ändå 15:30. I ett närmast liknande zombietillstånd gick jag till österskans och tog bussen hem till vallås. Då började jag ana att jag var ganska så krasslig. Frös så rysningarna dansade längs ryggraden, trots att jag hade jacka på mig och övriga resenärer satt i tunna sommarkläder och t-shirts. Väl hemma (vilket förövrigt var ett äventyr det med eftersom jag gick till fel hus först) tog jag en temp.  Den var på 40 grader (senare klättrade den upp till 40.5). Jag tog och ringde en barnmorska på kvinnokliniken igen och där konstaterade de att jag skulle komma tillbaka till sjukhuset. Men till akuten då eftersom de snart stängde där. Mattias kom hem medan tjejerna var kvar i Oskarström. Han följde med mig till akuten och där fick vi vänta. Och vänta. Och vänta. Dröjde väl ca 1.5 timme innan vi fick komma in. På akuten är väl egentligen inte det särskilt länge men när man mår så jäkla uselt känns det som en evighet.. Tillslut var  det i alla fall min tur. Blev lite prat, lite undersökningar och sen fixade fram en säng jag fick vila i medan vi väntade på gynläkaren. 

 

Nälr gynläkaren väl kom fick jag göra min andra gynundersökning för den dagen (skitkul! Eller inte...). Läkaren nämnde att de skulle ta en del prover på mig och framförde lite försiktigt att hon ev ville lägga in mig och undrade vad jag ansåg om den saken. Jag var väl inte så sugen på det, jag ville bara hem och sova men sa att jag skulle göra som de trodde var bäst. Hon kom och gick och vi väntade lite till och jag minns inte allt som hände. Men hur som haver så kom hon tillbaka och sa att hon ville lägga in mig oavsett vad provresultaten skulle bli eftersom jag hade så hög feber och var så allmänpåverkad. Hon ville att jag skulle få drop och antibiotika. Dels för att jag var dålig och dels för att preppa kroppen ifall det skulle bli en skrapning dagen därpå. Sagt och gjort. Jag gick med på att bli inlagd och sen kom det nån och tog en himla massa blod av mig. 

 

Blev en del mer väntan och sen fick vi en eskort genom sjukhusets katakomber för att komma till min avdelning. När jag väl kommit tillrätta begav sig Mattias hemåt och sedan vidare mot Oskarström. Jag hade tidigare frågat läkaren o, jag skulle få åka hem dagen därpå och det sa hon att jag skulle få göra så jag höll fast vid det. De tog lite mer prover och satte kanyl i armen för antibiotika och dropp. Jag sov oroligt och dåligt men de gav mig en hel del febernedsättande under hela min vistelse där. 

Morgonen därpå var det mer provtagning och vid 10 kom läkaren för att utföra gynundersökning. Dvs min tredje gynundersökning på 2 dagar. Läkaren hade beslutsångest ang skrapning och ville avvakta en dag till och meddelade därmed att jag INTE fick åka hem.Den insikten gjorde mig en smula deppig. Detta var då på fredagen, midsommarafton. De kom dock inte fram till beslutet att avvakta förrän efter kl 13-14 på eftermiddagen, och eftersom det av skulle bli operation hade jag varit fastande sedan midnatt. Men då fick jag iaf två mackor och nyponsoppa (det var himmelskt! I klass med fikan efter förlossningarna), Jag var som sagt deppig över att vara fast på sjukhuset på midsommarafton med Mattias skulle i alla fall komma förbi med tjejerna. Så där satt jag ensam hela förbannade dagen och väntade på att de skulla komma medan folk och stack nålar i mig. Jag såg fram emot att få varm och riktigt mat vid kvällsmaten. Men ironiskt (och inte särskilt förvånande) var det sill och potatis.Jag tycker inte om sill. Så jag åt mest potatis och gräddfil, försökte plåga i mig lite sill också. Till efterrätt vad det jordgubbar och grädde. Betydligt godare. Men hade inte så mycket aptit så jag åt nog bara hälften. Sköterskan trodde nog jag var lite konstig när hon kom för att hämta mig bricka och jag tackade nej till att få ha kvar jordgubbarna. 

 

Tror klockan var 18:30 eller nåt sånt när Mattias och tjejerna kom. Tjejerna var helt slut och jag med. De var ledsna och tyckte väl det var konstigt att jag var där på sjukhuset. Elsie ville knappt veta av mig. Det gjorde minsann ont i hjärtat. Usch. 

 

SEN kom äntligen lördagen. Jag hade vid det laget fått en förträngning (?) i venen som kanylen satt i. Gjorde vansinnigt ont när de sprutade in antibiotika i armen.Så därför tog de ut nålen men hade problem med att hitta en ny ven, Slutade med att jag fick kanylen/porten i handen. Inte så roligt. På lördagen konstaterades att skrapning vad troligtvis onödigt och jag blev utskriven. Med två recept på olika antibiotika som jag skulle ta i 7 respektive 10 dagar. Den dagen var den även kalas i Oskarström. Jag blev lite trött och åkte hem tidigare med barnen, men tyckte jag hängde med rätt länge ändå. 

 

Allt antibiotika på sjukhuset (fick 6 sprutor totalt tror jag det var) plus antiobiotikan i pillerform gjorde min mage otroligt ledsen och upprörd. Hoppas jag slipper antibiotika de närmaste åren. Jag tyckte t.o.m att jag själv luktade antbiotika och jag hade hela tiden smak av det i munnen. 

 

Först tyckte jag att det hela var lite väl överdrivet. Kände mig som en bedragare när jag var inlagd på sjukhuset för jag trodde inte att jag var så dålig. Har i efterhand upptäckt att kvällen jag kom in på akuten låg min sänka på över 60. Och morgonen därpå låg den på över 70.. Med andra ord hade jag otrevlig "liten" infektion i livmodern som gjorde mig väldigt dålig. Det är inget jag rekommenderar till någon. I måndags blev jag officiellt friskförklarad. Så himla skönt känsla. Tydligen hade de hittat någon form av streptokocker från gruppc ??? Jag har ingen aning om vad det innebär. Har googlat men får mest fram nåt om baktierer bland kreatur typ... (?).. Jaja, strunt samma. Jag är frisk nu. Och jag har jobbat på HMS i fyra veckor. Det känns bra och jag trivs. Mina stackars handleder gör dock inte det. Monotona rörelser har gjort att mina gamla belastningsskador har blossat upp igen.  Jaja, det var det. Nu är det helg. Halelujah för jag är helt slut!