.

Jahopp. Då var den här. Dagen D. Besöket hos vårdcentralen gick bra. Tror jag i alla fall. Det var väldigt jobbigt så jag är helt slut och har varit det ända den jag kom ut därifrån. Det hela började med att jag fick vänta 25 minuter extra för patienten innan var mer akut och drog över tiden. Det är väl okej egentligen. Men jobbigt när jag redan var så nervös. 

 

Först fick jag förklara varför jag var där. Typ. Och vad besvären/problemen är. DET var verkligen inte roligt. :( Sen läkaren ett formulär som jag fick fylla i och sedan poängsattes svaren för att ge en bild av huruvida man har ångest eller depression, eller inget alls. Mina depressionspoäng var rätt låga, tillräckligt låga för att man kunde utesluta det (även om det var på gränsen) men ångestpoängen var desto högre. Mer än dubbelt så hög. :/ Så hon mer eller mindre tittade på mig och konstaterade att jag har svår ångest. Jag bor ju i mig själv så för min del är det egentligen ingen nyhet. Men det var ändå obehagligt att höra. Jag var naiv och trodde jag skulle bli lättad. Det blev jag inte. Så nästa steg är att omgående börja med medicin. Känns inte alls bra eftersom jag fortfarande ammar. Men jag skulle tydligen få en låg dos av den mildaste sorten (minns inte namnet). Den brukar tydligen skrivas ut till gravida och ammande. Så det är ju bara att lita på att det inte kommer påverka Elsie. Jag ammar ju inte henne så ofta längre heller så det är kanske ingen fara. Sen så ska jag antingen få träffa psykologen eller kuratorn där. Vem jag får gå till skulle tydligen avgöras av vem som har kortast väntetid.

 

Men huvudet är så lurigt. För så fort jag kommit ut därifrån och styrt stegen mot apoteket så började tankarna. Hon kanske ställde fel diagnos. Det kanske inte är ångest ändå. Jag kanske svarade fel på frågorna etc etc.. Det ironiska i det hela är ju att det är ångesten som får mig att tänka så. Hjärnan är så himla konstig ibland. Om det nu är där den sitter. Jag vet inte. Antar det.

 

De hade inte min medicin så den fick beställas. Så jag får komma tillbaka på måndag och hämta ut den. Usch. Jag har inte alls lust med det. Men det blir nog bra sen. Det är ju det som är målet. Vad som däremot gjorde mig rätt ledsen var att läkaren förklarade att eftersom jag ätit liknande medicin tidigare och ändå blivit dålig (ännu sämre nu t.o.m) så är behandlingstiden mycket längre. Jag skulle räkna med att få äta den i minst 1-2 år. Kanske längre. Hon sa även att det finns en risk att jag kanske måste medicineras livet ut eftersom det finns tecken på att ångesten är labil och återkommande. Usch. Jag vill inte ens tänka på det. 

 

Nåja. Så är det med den saken. Den nakna sanningen. Eller nåt. Nu ska jag infinna mig i köket och påbörja vår middag som kommer bli sen eftersom jag av någon underlig anledning fick för mig att planera in köttgryta idag?! På 1.4 kg kött.... Gäsp! Jag får väl sova nästa månad eller nåt... 

 

Ps: nu är förresten klösträdet nersågat och soffan står ute i snön. Kändes weird att ställa ut den. Men det blev ändå bra för nu har vi plats för alla flyttlådor.