.

Första skoldagen. Fast det är förstås en sanning med modifikation för det är knappast första gången jag går i skolan... 

 

Dagen har väl gått ganska bra, med undantag för några små... Jag kommer inte på något snällt ord men låt oss kalla det människor som inte riktigt tänker efter. Det inleddes med upprop och massor med information (det var egentligen inget upprop utan bara en massa information). Sen hade vi 45 min över innan föreläsningen började så då rusade jag omkring och försökte få tag på matteuppgifter (alla andra gick och försökte ordna passerkort så jag tänkte jag skulle vara smart och göra det senare när det inte var lika många där). Visade sig att jag var tvungen att ha ett passerkort för att få skriva ut så då fick jag snällt försöka ordna det istället. Kön var enorm och tiden tog slut så jag fick gå till föreläsningen istället. Som egentligen inte var någon föreläsning utan snarare ännu mer information. Kvart i 12 rundade läraren av och jakten på passerkortet fortsatte. När det väl blivit min tur att ta kort fick jag sedan ställa mig i en ny kö. Bara för att när det var min tur få veta att man inte kan hämta ut passerkorten idag för det var något fel på systemet eller maskinen eller nåt. Typiskt! 

 

Så jag fick slänga i mig lunch istället, hade med mig matlåda så det gick ju rätt snabbt. Sen under själva räknestunden (stund och stund, 2 timmar) så fick jag ladda ner uppgifter till telefonen och ha den istället för en bok. Ovant men inte så jobbigt när jag väl insåg smidigheten i att ha uppgifterna i en flik och facit i en annan. 

 

Själva räknandet gick väl sådär. Kände mig trög, halvkorkad och långsam. Fastnade på en uppgift i typ 35 min. Och det var nog det störigaste på hela dagen. För jag stirrade på den där jäkla uppgiften och jag visste att min hjärna visste hur man ska lösa den. Jag funderade och räknade. Men det blev fel. Suddade, funderade och räknade igen. Det blev fel. Igen. Tjurskalligt upprepade jag proceduren ett tag och blev fasligt irriterad på mig själv eftersom jag visste att det var en uppgift jag kunde klara av. Tillslut fick jag erkänna mig besegrad och frågade efter hjälp. Eller.. Jag rättare sagt förklarade hur jag tänkte att uppgiften skulle lösas, och läraren upplyste mig om att jag tänkte rätt. Jag blev lite frustrerad och frågade varför det blev fel hela tiden. 

 

Då försökte han förklara något för mig på ett språk jag inte alls begrep (troligtvis svenska med matematiska inslag men jag är inte säker, hehe). Slutade med att han gick fram till tavlan och skrev och förtydligade vikten av paranteser och att ta bort och sätta dit dem rätt och blablabla (jag kände mig som en idiot eftersom jag redan vet om det). Jag hade redan räknat med paranteser, exakt på det sätt han visat men jag sa att jag skulle försöka igen. Och pang bom blev det helt plötsligt rätt. Fast jag gjorde exakt samma sak som jag gjort 35 minuter tidigare. Sjukt irriterande. Hmpf!

 

 

Jaja det var det. Nu är jag hemma igen, har hunnit bry mig om min familj lite. Men jag ska nog fortsätta med det snart. Och kanske förse dem med lite mat så småningom.

 

I morgon är det skola igen. Räkneövningar från 10-15 (och lunch däremellan förstås). Men jag sticker nog dit redan vid 8 för att öva lite själv också. Känns bra. :)

 

Adjöken!