.

Igår samlade jag mod och ringde vårdcentralen. Har funderat och övervägt det jättelänge. Men det är hög tid att ta tag i saken. Jag har ett psykiskt mående som åker bergochdalbana. Efter varje gång jag blivit bättre så är jag naiv och tror liksom att det ska fortsätta vara bra. Men det fortsätter aldrig.

 

Sakta men säkert trillar jag dit igen. Det är ingen nyhet. Så har det varit i över ett decennium (känner mig gammal som kan skriva så). Så igår velade jag hela morgonen och förmiddagen. Samlade mod. Och det svek mig eftersom jag slänge på luren vid ett tillfälle (detta var innan jag kommit fram till någon person att prata med alltså). Men sen blev det av tillslut i alla fall. Och nu inväntar jag en tid för att få gå och träffa en kurator. Kvinnan jag pratade med igår verkade sugen på att boka in mig på en tid till en läkare så att de kunde sätta in medicin på mig direkt. Men jag tackade nej. Det kanske var dumt. Jag vet inte. Men jag har egentligen ingen lust att vara medicinerad. Alltså, visst hjälpte det mig förut när jag åt det (men det jag tror att Prällen var till stor hjälp också). Och dosen jag åt var inte ens särskilt stark. Men jag vill ju liksom bli bra för alltid. Fast det kanske inte ens är möjligt.

 

Min släkt tycks krylla av psykiskt eller känslomässigt instabila människor så jag är väl bara en i raden. Men jag är ändå inte ute efter en kortsiktig lösning. Så därför vill jag inte äta någon medicin alls innan jag fått träffa någon. Dessutom skulle jag säkert behöva avbryta amningen om jag får medicin. Usch. Det känns fruktansvärt. Jag har egentligen ingen lust alls att gå dit. Och idag känns det ännu märkligare för jag mår dessutom bättre idag än igår (troligtvis för att nästan hela gårdagen spenderas i totalt känslomässigt kaos som resulterade i att jag somnade efter samtalet till vårdcentralen och jag vaknade först vid typ kvart i fem på eftermiddagen när Malva vaknade och väckte mig. Ni kan ju gissa hur svårt det var att få henne att somna på kvällen). 

 

Men jag lever på hoppet. Att en dag vara fri från alla oroligheter som river sönder från insidan. Det är så märkligt hur något kan sitta i huvudet men kännas så tydligt i kroppen. Något som inte går att se eller som går att ta på. Men som ändå känns så tydligt. Märkligt. 

 

Jaja, det här blev ju ett föga upplyftande inlägg. Trevlig-helg-nu-går-vi-och-tittar-på-skräckfilm. Typ. Men jag känner mig inte så extremt dyster idag faktiskt. Oavsett hur det här inlägget framstår. 

 

På tal om helg.. I morgon ska jag och Mattias till Gekås. Jag har sett fram emot det hela veckan. Men nu gruvar jag mig och har inte riktigt lust med det. Kommer säkert vara jättemycket med en massa idiotmänniskor där som kör på en med kundvagnarna och nyser streptokocker ner i halsen på en. :S Men men, om vi bortser från alla människor (och från deras streptokocker ;) ) så kanske det kan bli trevligt. Malva ska få vara i Falkenberg och leka med kusinerna medan Jag, Mattias och Elsie åker och handlar. Jag är väldigt frestad att lämna Elsie också. Men jag vågar inte eftersom jag inte vet hur länge vi blir borta. Elsie är väldigt duktig med flaskan nu (hon och Mattias har varit jätteduktiga med träningen). Men om vi blir borta i kanske 6 timmar så skulle det vara sjukt jobbigt för mig för det är ju inte bara hon som behöver amma. Jag behöver henne också. 

 

Jaja, det var lördag det. På söndag är det dags för bad igen. Jag har läxat upp mig själv nu så jag ska ha bättre tålamod med Malva. Inte för att jag skällde på henne eller så sist. Men jag blev så stressad inombords eftersom jag får prestationsångest av typ allt. Vad spelar det för roll om vi inte hann göra alla övningarna. Skitsamma, huvudsaken är ju att vi har roligt. Punktslut!