.

Alltså det här med att komma från ett litet samhälle har ju helt klart sina för och nackdelar. Det verkar som om någon blivit mördad "där hemma". Det är både befriande och bekymrande att vara så långt bort. Skönt att inte vara mitt uppe i det, att ha distans. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra.. Vem? Vem är det som är död? Vem är det som har gjort det? Vad/är det någon/några jag känner? Egentligen spelar det ingen roll. Det är fruktansvärt ändå. Men det känns ändå konstigt i kroppen att sitta här och veta något och ändå inte veta någonting alls. Usch. 

 

 

I natt var Elsie snäll och lät mig få en hel natts sömn. Känns nästan som om de känner på sig när man verkligen behöver det. Hon är inte överlycklig idag, fortfarande sjuk, och jag med. Men vi kämpar på och jag stressar vidare för att vi ska hinna färdigt. Nästa vecka ska tidningen vara klar. Allt detta är stressigt, men det är väldigt spännande också. Känns som jag lär mig något nytt varje dag nästan. 

 

 

Elsie jobbar på hon också. Blir allt duktigare på att sitta. Tror det personliga rekordet är över tre minuter. Det låter kanske lite men det är det inte. Hon är så duktig så. :)