.

Hoppsan! Nu var det visst ett tag sedan jag skrev. Jag lever ännu även om bloggen är lite halvdöd.

 

Idag fyller Lillosten, eller "Pölsan" som hon numera kallas 7 veckor. Känns som om hon är mycket mindre, OCH mycket större/äldre samtidigt. Weird. Elsie har varit sjuk en del. Hennes förkylning har tagit omtag. Eller omtag och omtag, jag misstänker att det är en helt ny förkylning. Stackars lillan, hon har nästan varit sjuk i halva sitt liv. :/ 

 

Förkylda eller inte så rullar väl saker och ting på här hemma. Jag roar (stressar) mig med att jobba när tid och ork finns. Det är galet lyxigt att kunna säga så. Jag är glad åt jobbet och tycker det är roligt även om magen knyter sig lite ibland när jag stirrar på datumen och försöker få Elsie att somna så jag ska hinna med allt i tid. Men å andra sidan så är jag ju tidspessimist så det är nog ingen fara egentligen.

 

Utöver jobbet så försöker vi planera bröllopet förstås. :) Jag har alltid varit lite skeptisk och har inte kunnat begripa varför folk behöver så lång tid på sig att planera ett bröllop (många börjar ju typ ett år i förväg liksom). Jag har hela tiden tyckt att "äsch, vi har gott om tid" (ironiskt med tanke på att jag nyss refererade till mig själv som tidspessimist). Nu har jag fått börja tänka om. Det är knappt 3 månader kvar till bröllopet och jag fattar inte hur vi ska hinna något alls. Och då har vi inte ens ett stort bröllop, tvärtom. Kalasen bland Mattias släktingar brukar liksom ha fler gäster. Haha :) Men men, det ska nog bli bra tillslut. Jag måste bara börja skriva ner alla funderingar och "bra idéer" jag får. Dagtid kånkar jag runt på en pömsig och sjuk Elsie och när hon sover så jobbar jag eller sover. Så kvällstid när jag äntligen får sova så ligger jag och funderar och planerar. Hjärnan går på högvarv så nu har jag fått svårare att sova igen. Egentligen borde jag försöka sova nu men ska hämta Malva snart så det är ingen mening att ens försöka. 

 

På tal om bröllop och förlovningar och sånt. Igår var det 6 månader sedan vi förlovade oss, jag hade inte direkt reflekterat över det så jag fick mig en liten överraskning när Mattias kom hem från veckohandlingen med ett gäng rosor. :D

 

Hmm, vet inte riktigt vad mer som hänt. Vi har varit hund och kattvakt i helgen medan Ida med familj varit på semester. Jag kan inte minnas att jag känt mig så bevakad förut. Vart jag än gick, satt, stod eller låg så fanns Cola där. Jag förväntade mig nästan att han skulle börja sjunga: 

 

 

Tack och lov så gjorde han inte det. Nog för att jag känner mig knasig rätt ofta men då hade jag definitivt ifrågasatt min psykiska (o)hälsa. 

 

Jaja, jag skulle säkert kunna skriva en miljon rader till eftersom jag befinner mig Ordbajseri-stadiet. Tur för er så finns det inte tid eftersom jag ska hämta hem min lillskrutta snart. Ja, Malva är fortfarande lillskruttan, det kommer hon alltid vara. :)