.

Idag var sista besöket hos barnmorskan innan bf (24e mars). Spännande, men ändå inte. Jag är ju rätt säker på att jag kommer få träffa henne på en minst en kontroll till, och den är inbokad nästa fredag. Å andra sidan har vi ju bestämt oss för att bebisen ska födas den 27e så vem vet, jag kanske inte hinner med den kontrollen. Hehe. ;) 

 

Nåja, dagens besök blev lite oplanerat dramatiskt. Det började med att barnmorskan mailade mig och bad mig komma 30 minuter tidigare om jag ville/kunde för hon hade fått en lucka. Det passade mig ännu bättre än min vanliga tid så jag tackade såklart ja till att komma tidigare.

 

Men när det väl var dags så krånglade bilen med att bara gå rakt fram. Det gick inte att svänga med skrället! Kändes som om rattlåset var i fast bilen var igång. Weird. Jag blev en aningen rädd och var nära att ringa barnmorskan och avboka besöket. Dock provade jag backa med bilen och då klickade det till i ratten och plötsligt gick det svänga igen. Snacka om att jag var paranoid hela vägen till sjukhuset (hon jobbade där idag så därför åkte jag dit för min vanliga kontroll denna gång). Var livrädd att ratten skulle låsa sig igen, tack och lov gjorde den inte det. 

 

Jag stressade som en tok och kom in till väntrummet fem minuter över 11, då var jag fem minuter sen. Möts då direkt av min barnmorska som meddelar att hon också är sen och att jag behöver vänta lite. Att vänta lite är väl inte jordens undergång så jag satte mig ner och väntade. Och väntade. Och väntade. Efter en kvart sjönk mitt humör markant vid varje minut. Det hela slutade med att jag fick komma in 11:29. Dvs 1 minut tidigare än den tid jag hade från början. Då var jag på mycket, mycket dåligt humör.  För en gångsskull hade jag hyfsat bra blodtryck, 122/80. Avsevärt högre än vad det brukar vara, kan bara anta att det berodde på att jag var så sur/arg. Hehehe. 

 

Nåja, sen var det dags att berätta om min oro. Jag har ju de senaste veckorna oroat mig över att bebisen är enorm. Jag kanske skriver om det här med viss ironi och humor ibland med det förändrar inte det faktum att jag faktiskt är/var orolig över det. Inför Malvas förlossning kände jag inte alls den här typen av ängslan och rädsla. Att prata om rädslan i kombination med mitt dåliga humör resulterade i att jag började gråta (???) vilket bara gjorde mig ännu mer irriterad. Störtlöjligt! Men men, så är det. Jag såg väl halvt förstörd ut så barnmorskan erbjöd sig faktiskt att göra ett tillväxtultraljud eftersom vi ändå var uppe på förlossningen. Efter lite velande tackade jag ja. Var osäker på om det skulle göra mer nytta än skada att veta, men eftersom jag är ett kontrollfreak kunde jag inte låta bli. 

 

Sagt och gjort, barnmorskan gjorde ett tillväxtultraljud och kollade bebisen samt mätte och hade sig. Jag kollade inte så mycket på skärmen för jag ville inte riskera att få se om det var en pojke eller flicka. Jag var extremt nyfiken men jag hade nog bara blivit besviken faktiskt om jag fått veta det redan nu, före förlossningen, före Mattias. Näe, har vi väntat så här länge kan jag nog vänta ett litet tag till. :) 

 

Barnmorskan kom i alla fall fram till att även om det känns som om jag bär på en jäkla elefant så gör jag inte det. Det är en normalstor bebis som följt sin kurva och troligtvis kommer den vara i storlek med Malva, eller kanske liiiite lite mindre när den föds. Så personligen tror jag att den kommer vara lite större än Malva, men inte med flera kilon. Malva uppskattades ju att vara lite liten vid TUL i v 32 men hon kom ju ut som en stark liten alienboll på 3.7kg. Då hade jag förvisso gått över tiden med 10, nästan 11 dagar också. Men men, enligt tul nu så väger bebisen cirka 3.3kg, plus minus något hekto. Och det kan jag ju helt klart leva med. Den kommer naturligtvis gå upp en del till innan den föds men den lär ju inte springa iväg och gå upp 2-3 kilo liksom. Så jag är lite lugnad på den fronten och nu känner jag mig inte rädd inför förlossningen längre heller. Goodie. Det är helt enkelt en superstark ninja jag har i magen eftersom det känns som om den snart kommer sparka av mina revben och samtidigt köra en hand genom naveln. Typ. 

 

 

Oh, och ang solförmörkelsen: jag noterade att det var mulet här, och att det regnade. Thats it. Jag frågade Malva i eftermiddags om hon såg solförmörkelsen idag. Hon svarade:

 

 

Hihi <3