.

 

Dagens mål var att sköpa en fleecejacka till Malva. Tror ni jag gjort det eller? Nope! 

 

Däremot har jag varit iväg och tagit ett nytt blodprov för att kolla sköldkörteln. Samt blivit remitterad (säger man ens så?) till en psykolog. Det är nu dags för rond tre (dvs, en tredje psykolog som ska försöka få ordning på mig) eftersom jag är 26 år och fortfarande inte kommit över barndomen. Nu när jag sitter här och skriver om det så känns det så löjligt. Varför ska jag gå till en psykolog för det liksom, det är länge sen och ligger i det förflutna.

 

Problemet är bara att det inte alltid tycks vilja stanna där. För när man ligger vaken ibland på nätterna med ångest och tårar och inte kan sova men inte alltid vet varför, tjae då är det inte lika roligt längre, något som förvisso inte händer överdrivet ofta nu för tiden men det optimala vore väl om det inte hände alls. Sen att aftonbladet för tillfället kör med temat "anhöriga till missbrukare" och dagligen skriver nya artiklar om andras berättelser och hur de inte fick hjälp och bla bla bla så är det svårt att inte tänka tillbaka. Nu har jag dock slutat läsa artiklarna eftersom jag bara blir frustrerad och arg. Vansinnigt arg blir jag. Hur svårt kan det vara att hjälpa? Att säga till, att visa någon som helst form av oro?! Det är så sjukt att det ska ligga på barnen att få hjälp! Minst halva (troligtvis hela) byn visste väl hur vi hade det hemma men inte jävel gjorde något! Som sagt, jag blir så arg när jag tänker på det att känns som om jag skulle kunna demolera ett helt hus. En hel värld, och det skulle ändå inte vara tillräckligt.

 

Men känslorna gynnar inte någon, allra minst mig själv. Har ju tidigare haft kontakt med en psykolog när jag bodde i jämtland. Det första besöket var lite under tvång för att jag inte kunde sova och fick sömntabletter, på villkoret att jag träffade en psykolog. Sen träffade jag ju Prällen när jag flyttat och gick på högskolan. Han var verkligen en stjärna! Minns att jag var sjukt skeptisk till att träffa honom, och extra motvillig eftersom han råkade vara en man. Uscha vad hemskt jag tyckte det var i början. Men han hjälpte mig faktiskt mycket och jag mådde förvånansvärt bra när jag slutade träffa honom och trodde nog jag skulle fortsätta med det. Men det är klart, vid den tidpunkten åt jag ju också medicin så jag får väl erkänna att medicinen också gjorde sitt. Nåja, nu är det som sagt dags att inleda rond 3. Ny psykolog, återigen en man, men framgången med Prällen har gjort att det inte känns så fruktansvärt den här gången. Antar att det är något positivt. Kanske är det tredje gången gilt. Kanske kan vi få bort ilskan och frustrationen och frestelsen att demolera hus och världar helt. Låt oss hoppas det.

 

Förutom att remitteras (?) och bli stucken med nålar har jag även blivit petad på på ett annat obehagligt vis. Jag har nämligen gjort en cellprovstagning idag, är ju tre år sen sist så nu var det dags igen. Dock drog allithop ut på tiden så när jag väl var redo för en sväng på stan och shopping så var det dags att hämta Malva från dagis. Med andra ord blev lillskruttan utan fleecejacka. :( Tror dock jag ska släpa med mig familjen till stadium outlet efter maten om vi hinner innan de stänger. Det finns ju en del potential där. :) 

 

Jahopp. Det var väl vad jag hade att komma med. Nu ska jag ta och väcka sömntutan som faktiskt sovit i två timmar. Det är slitsamt att vara på dagis.