.

 

Trott eller ej men det blev ingen tupplur. Jag har dock suttit i fåtöljen i två timmar i sträck med förtäring av lunch som enda avbrott. Och då värmde jag bara maten, jag åt den faktiskt i fåtöljen med. 

 

Besöket hos psykologen gick bra, tror jag. Det kändes bra i alla fall. Dock var han lite sen men när man är så nervös som jag var så är 5-10 minuter ganska plågsamt. Jag hann med andra ord arbeta fram tillräckligt mycket ångest för att få ganska ont i bröstkorgen. Vilket i och för sig händer lite då och då ändå så jag är inte förvånad.

 

Vi pratade om lite ditt och datt. Några saker som jag trodde vi skulle ta upp. Och några saker som jag planerat att ta upp. Det visade sig dock vara ganska svårt så jag fick mer eller mindre tvinga fram det. Och sen pratade vi även om saker som jag inte ens hade en aning om att vi skulle tala om. Sånt som ligger långt bak i det förflutna och inte direkt påverkar mig idag. Inte på något vis jag är medveten om i alla fall.

 

Men jag fick i alla fall bekräftat att jag inte är på väg att bli galen. Det låter kanske löjligt men jag frågade helt ärligt om det, formulerade mig inte exakt så men jag frågade faktiskt. Och om ni bodde i mitt huvud skulle ni troligtvis fundera över samma sak. Så det var ju trevligt. Han ansåg snarare att mina konstigheter var ganska naturliga och det riktigt konstiga vore om jag inte var konstig alls. Nu uttryckte han sig givetvis inte så men det var i alla fall det som var poängen. 

 

Hur som helst så ska vi ses igen om två veckor. Vem vet, det kanske blir folk av mig tillslut. Och som en bonus kanske jag i framtiden kan läsa tidningen eller se en läskig film utan att få "dagmardrömmar" flera år framåt i tiden. Å andra sidan så sa han också att mina problem med största sannolikhet troligtvis inte går att få bort helt men att det finns metoder för att hantera dem. Kan bli intressant. Jag känner mig i alla fall hoppfull och bara det är ju positivt. 

 

En sak som jag dock hände upp mig på var att han tycks tro att jag har en massa förträngda minnen, som jag antar att vi på något vis så få fram eller nåt. Grejen är den att jag tror inte det. Å andra sidan så är ju anledningen till att jag inte tror det att "jag inte har något minne av det". Men man kan ju inte minnas minnen som man förträngt. Men helt ärligt så tror jag inte det ligger någon stor traumatisk händelse i garderoben som behöver komma fram, jag tror snarare att det är de minnen som redan finns som ställer till det. För även om jag skulle glömt bort något specifikt så känns oddsen små för att Ida, Ann-Louis eller mamma också skulle gjort det. Och om något hänt så skulle väl någon av dem veta om det. Jaja, det är mycket tankar som snurrar, men om två veckor ska jag som sagt tillbaka igen så får vi se vad som händer och hur vi ska gå vidare. Har redan sagt ifrån att jag i alla fall inte vill ha någon medicin. Inte för att han ens nämnde det men jag tyckte det var lika bra att klargöra det direkt. Medicin är en kortsiktig lösning men eftersom jag varit så här så länge nu så behövs det uppenbarligen en långsiktig lösning. 

 

Jaja det var det. Nu har jag skrivit och funderat så mycket att jag känner mig helt yr och trött. Och jag ska dessutom väcka Malva.