Döden tog allt
I natt drömde jag att jag, lillsyrran, hennes kille och en massa annat folk var ute och gick. Vi var här i Halmstad och gick omkring på campus. Fast det såg inte riktigt ut som i verkligheten. Marcus hade skadat sitt knä och hade lite svårt för att gå så när vi gått omkring en stund erbjöd jag mig att fixa en stol eller en bättre sko till honom (?). Då hittade vi en parkbänk och slog oss ner där. Det var en sån där med avlångt bord med bänk på bägge sidorna. Parkbänken stod uppe på en liten kulle på området (kullen finns inte i verkligheten). Det fanns fler bänkar intill den. Det väre jättefint försommar väder och solen lyste.
Plötsligt började det dyka upp jakt/krigsflygplan på himlen. Vi antog att försvaret hade någon skum övning. Men så började det blåsa och flygplanen betedde sig konstigt. De hade svårt att styra och flera av dem började flyga ryckigt åt sidorna och många flög baklänges. Alltfler flygplan fyllde himlen och då insåg jag att det blivit krig. Jag slet tag i Ann-Louis hand och sa att vi måste springa därifrån nu. Drog med henne upp från parkbänken och vi började springa. Flygplanen började krascha och släppa bomber. Några var svenska flygplan som blivit kapade och andra var, tjae.. Andra helt enkelt.
Vi hann inte springa särskilt långt förrän det första flygplanet som betett sig konstigt närmade sig. Den flög baklänges i en vid båge över himlen och då fick jag syn på ett kärnkraftverk som tydligen stod alldeles intill campus. Jag fortsatte dra i Ann-Louis och skrek att vi skulle fly fort som tusan. Det var givetvis försent. Det hela gick fort och samtidigt i någon sorts slowmotion. Vi sprang, var vid högskolebibioteket och jag tittade hela tiden mot kärnkraftverket som låg ungefär där Dormerhuset ligger, fast bakom, det (Dormerhuset fanns inte i drömmen, det var gräsmatta där). Flygplanet backade ner i en båge mot kärnkraftverket, och jag visste att det var kört. När flygplanet nuddade toppen på ena "tornet/reaktorn" i kärnkraftverket så blev allt ljust i en mikrosekund och jag kunde höra ett konstigt ljud. Sedan blev allt bäcksvart och jag slutade andas.
Jag var död. Vi var alla döda. Hela planeten hade dött. Troligtvis hela universum. Men så insåg jag plötsligt att jag andades igen. Allt var fortfarande svart. Hela planeten var död, men jag andades. Jag var besviken att den mänskliga rasen förstört hela planeten, hela universum. Det enda som fanns kvar var ingenting. Bara vårt medvetande men inget mer. Jag fortsatte andas, och det fortsatte att vara bäcksvart. Då böjade jag misstänka att det kanske var en dröm och att jag var vaken. Prövande öppnade jag ögonen och insåg då att jag låg hemma i sängen. Trygg och levande.
Drömmen var riktigt otäck och jag hade sån ångest när jag vaknade. Vet inte hur länge jag låg där i sängen och var omedvetet vaken, övertygad om att jag och alla andra var döda, och att planeten förstörd.
Kommentarer
Postat av: Ann-Louis
En gång drömde jag att jag blev skjuten och dog men jag fortsatte andas, kunde inte prata men kunde höra ljud. Som att man var instängd i sin kropp. Sånt där är läskigt.
Svar:
Elisabet
Trackback
