.

Ja, rubriken är ett milt sätt att skriva gårdagens känslor på. Vi fick spontant för oss att åka till ikea för att köpa en mörkläggningsrullgardin till vardagsrummet, samt en sänggavel till.. Tjae sängen. Jag och Mattias har slutligen beslutat oss för att flytta ut i vardagsrummet. Inte direkt, det kräver lite planering. Och lite shopping. Men eftersom vi inte har lust att ruinera oss direkt så kör vi det i etappet. Gårdagen var etapp ett. Sen kommer vi investera i en ny (eller begagnad) soffa samt ett annat (mindre) databord. Och klösträdet kommer vi få säga adjö till. :/

Nåja, jag undviker ämnet. Åter till gårdagen. När vi var klara på ikea så skyndade vi oss in igen, en kvart innan stängning, för vi ville köpa någon mat. Det fanns ju matställen längs vägen men eftersom jag hela tiden pratade om att köpa korv och en kanelbulle så gick vi upp dit igen så att vi skulle kunna åka hem direkt. Väl där så köpte vi en blandad kompott. Det visade sig att jag inte tyckte om korven vi köpt så den fick Mattias och Malva dela på.

Jag vet inte om hon tog en för stor tugga, eller om hon bara svalde fel.. Men helt plötsligt så andades hon inte. Hon blev helt tyst (vilket aldrig händer när Malva är i närheten av något ätbart (eller något som hon tror är ätbart). För fattade vi ju inte att hon satt i halsen. När vi insåg det så avvaktade vi lite för hon brukar ju lösa det själv. Men inte den här gången. Jag försökte slita upp henne ur den förbannade ikeabarnstolen. Men stolen är ju så lätt så den följde ju bara med ungen. Minns inte om det var på andra eller tredje försöket som Mattias fick rycka in och hålla i stolen så jag fick upp Malva. Jag började slå henne på ryggen. Helt fel förstås. Slog med handflatan rak över ryggen först. Fortfarande ingen reaktion. Hon kunde fortfarande inte andas. Jag försökte lägga henne över min arm och slå med den andra men det gick inte, hon var för tung. Så jag sjönk ner på huk eller nåt (minns inte riktigt) och la henne över mitt knä. Då började slå rätt (tror jag). Tror nästan jag slog hårdare för varje slag. Dunk. Dunk.. DUNK! Hon kunde fortfarande inte andas. Här började paniken kicka in på allvar. Flackade runt med blicken i fiket medan jag slog henne i ryggen. Hade dubbel uppsättning ben intill mig, desperat frågade jag något. Tror det var någon i stil med "kan vi få hjälp" eller "kan någon hjälpa oss". Minns som sagt inte vad jag sa. Benen kom närmare och jag fortsatte slå henne. Vid något tillfälle kom det ett litet rossel från Malva. Jag fortsatte slå. Det kom upp lite dregel, eller galla. Jag vet inte. Hon andas fortfarande inte så jag slog henne lite till. Då kom det upp en liiiiten liten bit korv. Gjorde paus igen och hon tycktes repa sig. En man stod bredvid oss. Minns inte allt han sa. Jag reste mig och bara höll Malva hårt mot mig. Hon var inte ledsen, minns inte om hon grät men jag tror inte det. Mannen sa något i stil med att det var bra nu. Att det var otäckt men att det var bra. Han ville se Malva i ansiktet. Fick vända lite på mig och locka lite för att hon skulle vrida på huvudet. Hon var glansig i ögonen och lite ställd men annars var hon som vanligt. Han ville säkert se så att hon verkligen andades. Jag tänkte att jag kanske skulle säga tack, men vad skulle jag tacka för? Vet inte, hela situationen var så konstig.

När hon börjat andas igen så återgick folk till sitt fika, några kanske inte ens slutade. Jag vet inte. Det var väl ungefär här chocken kom för det var då jag började gråta, och gråta. Och gråta. Och kunde inte sluta. Mattias tyckte nog jag konstig som började lipa efteråt när allt var bra. Vi (Mattias och Malva) fortsatte äta. Jag tappade matlusten helt och ville inte ha mer men vi tog med oss den förbannade kanelbullen som var kvar och lite vatten när de andra två ätit klart. Sen grät jag väl ungefär halva vägen hem för jag var så rädd. Tänk att livet är så skört. Malva kanske var utan luft totalt i en minut. Kanske mer kanske mindre. Hon blev aldrig medvetslös, men tänkt så nära det var ändå. Några minuter utan luft och sen är man död. Och är man inte död så får man med största sannolikhet grava hjärnskador. Inte för att jag skulle älska henne mindre för det men det är ju inte någon framtid jag har ljusa tankar om.

På vägen hem var jag så rädd och hade sån ångest att händerna skakade och jag fick tryck över bröstkorgen. Får det fortfarande om jag tänker för mycket på händelsen. Har beslutat mig för att vi ska gå en HRL kurs för barn. Mattias har ingen talan i saken, men även om han hade det så tror jag inte han misstycker. Förut (när Malva var typ spädbarn) tänkte jag att bara en av oss behövde gå och kunde informera den andre. Men det är bättre om bägge går och bägge får öva. Har tidigare snuddat vid tanken att kursen är dyr, men egentligen är den ju inte det, för den informationen är så viktig och efter gårdagens händelse skulle jag gladeligen betala betydligt mer än så.

Folk måste ju trott jag var helt jäkla galen som sliter upp min unge ur den lilla stolen och dänger henne så det bara dånar. Kanske slog jag inte så hårt som jag trodde, det tog ju sån tid innan hon fick upp det. Fattar inte hur någon kan slå sina barn. Usch så obehagligt! Även om man gör det för att hjälpa så.. Det ljudet.. Nej! Stackars min lilla baby! :(

Tror nästan jag påverkades mest av händelsen. Är fortfarande jobbigt att tänka på men både Malva och Mattias verkar ha glömt det, eller förträngt det. Jag blev så påverkad att jag sa till Mattias att jag kanske är en sån person som egentligen inte ska ha barn, inte fler. Eftersom jag verkar vara så känslig så jag fick världens ångestkick av hela händelsen. Jag vet inte. Jag är förstås inte lika skärrad idag, men har fortfarande ångest när jag tänker på det. Tänk om. Tänk om det inte fungerat. Om hon inte fått upp biten igen. Vi hade kunnat sitta här hemma utan någon fnittrande Malva som bits, kallar Shetlandponnys för vovve och growlar så fort man nämner farfar. Hon skulle lika gärna kunna ligga kall, likblek och orörlig i ett bårhus. Ensam. Död.

Nej, nu behöver jag en kram av min varma (men fortfarande bleka), och helvilda, i högsta grad levande, skruttunge.