.

Igår gjorde jag min sista arbetsdag på sommarviket. Det kändes underbart. Jag har trivts bra i sommar. Men också återigen kommit underfund med att det inte är för mig. Så jag kände mig positiv inför framtiden. Glad att nu kan jag lämna det bakom mig, även om det innebär att jag från och med idag är officiellt arbetslös. Allt kändes.. Hmm, bra kanske är fel ord. Men det kändes okej. Tills för ungefär 1½ timme sen. Då satt jag inne hos arbetsförmedligen och hade mitt inskrivningsmöte. Nu känns allt bara mörkt, dystert och fruktansvärt. :( Är inte ens säker på varför. Vad som orskade det hela. Hon jag täffade var trevlig som vem som helst. Men ändå. Nu står man där. Vid en avgrund. Arbetslösheten. Framtiden. Ropar men det enda som hörs är ekot av ens egna röst. 

 

Tror att det kanske beror på all information man matas med. Det blir överväldigande. Kanske beror det också på att jag sitter med en (enligt mig själv) enorm studieskuld och arbetsförmedlingen vill återigen fösa in mig i vården. Allt för att jag inte ska bli en i statistiken. För det är väl dit vi är på väg. Snart är vi inte människor längre utan bara siffror.