.

 

Idag har det varit en bra och dålig dag på samma gång. Vi hade skoj på badet, Malva trivs verkligen där. Och har sovit två långa perioder (1-1½ timme) idag. Så hennes humör har i alla fall varit lysande. :)

 

Men så har jag även fått veta att en arbetskamrat på det ställe jag arbetat som längst på gick bort i natt. Jag kan inte påstå att vi stod varandra nära. Men vi jobbade tillsammans otaliga gånger och det var någon jag tyckte mycket bra om. Och återigen drar det igång och späder på en massa funderingar som jag utan framgång försökt stoppa undan.

 

Jag har så svårt för att acceptera döden. Det är bara inte okej! Jag har jobbat upp i den massvis med gånger: suttit vak och hållt handen när någon tagit sina sista andetag, och sedan gjort i ordning kroppen efteråt. Spelar ingen roll att jag gjorde det flera gånger. Jag kan ändå inte acceptera det. Det är så opegripligt! Att någon i ena stunden är här och sen poff (!) så är personen borta. För evigt eller inte, det vet vi inte. Jag antar att det är det som grämer mig. Jag är inte troende. Jag vet inte vad jag ska tro, men jag vet att jag inte tror på gud. I alla fall inte på den gud och det efterliv som hör till kristendomen. Det har inte med trots eller nåt sådant att göra. Jag tror bara helt enkelt inte. Kanske beror det på att jag är förtjust i, och fascinerad av, vetenskap. Eller så beror det på att jag inte kan tro på den gud som målas upp? Varför skulle gud exempelvis vara så krävande och svartsjuk? Nåja, struntsamma. Känner att jag glidit ifrån ämnet lite. Jag har som sagt svårt att acceptera döden. Vilket är ironiskt eftersom det hela egentligen är fullkomligt logiskt. Först finns vi inte, sen gör vi plötsligt det. Sen föds vi, vi lever och vi dör. Men sen då? Försvinner vi sen? Logiskt sett borde vi göra det, om vi inte fanns från början så finns det väl ingen orsak till att vi ska fortsätta finnas efter vår död? Eller så fanns vi innan början, vi var bara inte medvetna om vår existens. Eller så minns vi det bara inte.

 

Jaja, det blev en massa krångligt babbel det här. Det har snurrat runt i tankarna länge. Hur man i ena stunden kan finnas och sen helt plötsligt inte existera mer. Nej, det känns så konstigt och ologiskt att det låter som om det inte är sant. Det låter som något någon bara hittat på för nöjesskull. Det är ju så dumt att det inte kan vara sant. Och ändå så är det ju det. Sant menar jag. Jaa, saker och ting är bra konstiga. Tänk om man ändå kunda begripa åtminstone hälften av dem. Så! Nu fick tankarna luftas lite.

 

Nu ska jag inte surra på om mer existensfunderingar. Det är för sent för sådant och lägger jag inte av nu kommer det hålla mig vaken halva natten.

 

I morgon är det kalas som står på menyn. Eller, först veckohandling, sen kalas, sen handling igen inför vår tacokväll som står på den riktiga menyn. 

 

Nu ska jag ta och ägna mig lite åt Jilly Cooper. Men när jag väl läst ut Falskspel så överväger jag faktiskt att ge mig på "Samtal med Gud" igen. Minns inte så mycket av boken mer än att jag gillade den. Då kanske jag kan ta mig igenom de två uppföljarna också för det har jag ju faktiskt inte gjort än (fy skäms på mig, jag har haft dem i flera år). Dessutom kan den komma väl till pass nu när det är så mycket funderingar som trängs i skallen. Kanske kan det lindra min ångest också som blåssat upp igen. Trodde jag blivit av med den för gott men den har sakta men säkert kommit smygande igen. Ska ta ut p-staven snart eftersom jag tröttnat på den, det finns definitivt bättre alternativ för mig (det måste det), så jag avvaktar väl tills efter dess ifall det visar sig att det inte är ångest utan "bara" hormoner som klätt ut sig till ångest. Låt oss hoppas det för jag har verkligen inte lust att äta mer medicin nu. :(

 

Jaha, jag kanske ska sluta babbla. Det är ju knappt så jag orkar läsa inlägget själv. Men först, oavsett vad man tror och inte tror på så tänkte jag dela med mig av en fin låt tillägnad de som inte finns blans oss längre.

  

 

 

 

God natt på er gott folk och glöm inte bort att krama varandra!