.

Hjälp vilken dramatisk start den här dagen fick. 

 

Det började när min telefon ringde nån gång efter 6 i morse. Jag var förvisso vaken men blev ändå sur och frågade Mattias vad det var för idiot som ringde så tidigt (Malva var inte riktigt vaken). Det var Ida som ringde. Hon meddelade att hon ville förvarna mig om att de kanske skulle behöva åka in till förlossningen så jag var beredd på att ta Cola och Leo om det behövdes. Jag tacksam för förvarningen klev jag upp. Kanske en kvart senare ringde Mice och sa att de skulle åka in till förlossningen med det samma. Jahopp, jag tog och gjorde i ordning Malva. Ville ha det gjort innan Leo kom för då skulle ju min uppmärksamhet delas. En liten stund senare ringer Ida igen och meddelar att jag måste möta dem på sjukhuset i stället för att bebisen verkligen inte är långt borta. Jag blir ju en smula ställd men haffar Malva och "kastar" in henne i bilen och beger mig. På väg in till stan ser jag ambulansen och tänker att de kanske är på väg till motorvägen för att möta upp Ida och Mice. Nån minut senare har jag nästan nått stan, då ringer Ida igen och meddelar att jag kan åka hem igen för att bebisen redan är född. Alltså det var nog ett av de knäppaste telefonsamtal jag någonsin haft. Känner mig helt konstig bara jag tänker på det. Jag hörde ju hur ett spädbarn skrek intill luren men det var ändå svårt att ta in, det är ju liksom inte så det brukar gå till. Kan ju bara förställa mig hur sjukt det måste känts för Ida och Mice. De hann liksom inte ens kolla kön (fick veta senare av Mice att könet kollades långt senare i hissen med ambulanspersonalen när de var på sjukan). Jösses vilket drama. Jag känner mig helt matt och då har jag inte ens varit mitt uppe i det. 

 

Leo verkade dock knappt ha märkt det alls. Han har då varit helt opåverkad och relativt ointresserad av att han fått en liten (med betoning på liten) lillasyster (inte underligt jag tyckte Malva och Willgott var tjockisar när Ida envisas med att ploppa ut såna där pluttisar). Leo tyckte inte det lät särskilt kul att ha en lillasyster. Jag har dock berarbetat honom lite så han verkade mer positiv nu mot slutet innan de åkte hem. 

 

Idag har jag med andra ord fått pröva på att vara ensamstående tvåbarnsmamma med en mammig hund (som dock inte är mammig mot mig). En eloge till dem alla! Jag är slut! Och då hade jag ändå Leo och Cola i "bara" 10½ timme. 

 

Tösens tajming kunde ju varit bättre. Jag och Ida skulle egentligen till Gekås snart. Och till veckan ska Leo opereras, ett mindre ingrepp men ändå. Det känns som om jag alltid kommer minnas Idas förlossningar tusen gånger tydligare än min/mina egna, för hittills har hennes definitivt varit knasigare. Fast om jag får välja så vill jag nog inte ha någon knasig förlossning heller. Nervvrak som jag är så skulle jag väl aldrig repa mig från att föda i en bil vid sidan på en motorvägsavfart. ;)

 

Nåja det var det, nu blir det gos med Malva som varit extra mammig idag. Hon kan sitta för sig själv och vara nöjd men så råkar jag gå förbi eller om hon får syn på mig och då blir hon ledsen och vill bara bli buren. Knasfia. Men hon har väl känt av att den här dagen har varit lite annorlunda. Och det har den ju också. Och inte så lite heller.