En dröm
I natt drömde jag ytterligare en mardröm. Det var inte en sån där "skräckmardröm", utan mer en sån som gör en upprörd och skapar starka obehagskänslor.
Drömde att jag var i huset i Fagerdal. Det var massvis med människor där. Det var en sorts avkedsfest till mänskligheten där. Vi visste att något skulle ske men vi visste inte vad. Festen pågick ganska länge. Minns att jag, ida och Ann-Louis befann oss inne i badrummet på nedervåningen. Jag var bekymmrad och sur över att toaletten var trasig, den var helt snedvriden och konstig. Plötsligt hade vi fått veta vad som skulle hända. Vi var tvugna att gå upp på övervåningen och stänga in oss i ett rum och akta oss för solen för när den skulle gå upp så skulle den ge ifrån sig en livsfarlig strålning som skulle göra allt och alla som utsattsen för den jättesjuka, alla skulle få cancer och de som utsattes skulle dö inom en vecka typ. Men alla visste inte om att det skulle hända, och alla fick inte veta det heller för alla skulle inte få plats. Jag började leta efter M så vi kunde gömma oss för solen. Jag hittade honom på övervånignen i Idas gamla rum. Han hade lagt sig på en madrass längst in i rummet. Det var några fler människor där inne som aldrig sett förut. Vi kom överens om att gömma oss i det rummet och så skulle resten gömma sig i mitt gamla sovrum som egentligen var ett renoverat förråd typ, för det var det mörkaste rummet i huset med minst fönster. Men så kom det dit en man och sa att alla var tvugna att vara i mitt gamla rum, det var endast där inne som vi skulle vara skyddade från strålningen. Jag började dra en massa i M och sa åt honom att han var tvungen att skynda sig. Han reste sig upp och vi började gå ut ur Idas rum, genom köket och in till mitt rum. Dörren stängdes bakom mig och jag upptäckte att M inte följt med. Just då började solen gå upp. De andra sa att jag inte fick gå ut men jag struntade i det och öppnade dörren och gick ut i köket. Ljuset var så starkt att allt blev vitt och jag kunde inte se något. Sen vande sig ögonen och jag kunde se igen. Jag skyndade mig tillbbaka till Idas rum för att fråga vad som stod på. Där inne stod samma personer som förut med utökning iform av en liten pojke på kanske 4 år som M höll om. På en stege utanför fönstret stod en liten tjej på 4-5 år. M förklarade för mig att det var hans barn. Han höll om pojken som grät hysteriskt och var alldeles illröd i ansiktet för att han utsatts för strålningen. Flickan som var på andra sidan fönstret såg helt orörd ut men vi visste allihopa att hon var i jättestor fara eftersom hon utsattes direkt för strålningen. Jag och M tog med oss hans son till det andra rummet. Det fanns inget vi kunde göra för flickan, det gick inte att släppa in henne i huset, hon stod fortfarande på stegen utanför idas fönster och tittade in. Då kom Rupert Grint (han som spelar Ron Weasley) och knackade på mitt rum. Vi öppnade och sa åt honom att komma in innan han blev alltför sjuk av strålningen. Men han skakade på huvudet och förklarade att det var alltför sent, han skulle gå och hålla den lilla flickan sällskap så att hon inte skulle behöva vara ensam. Sen gick han tillbaka till Idas rum och vi stängde dörren igen. Rummet var helt nedsläckt så det var väldigt mörkt där inne. Jag gick fram till det enda lilla fönstret som fanns där inne för att dra för gardinerna ordentligt. Då fick jag syn på den lilla flickan, hon hade klättrat ner från stegen och gick nu längs byvägen i Fagerdal, helt ensam i hela världen. Jag tänkte att Rupert måste redan ha dött och jag hade så dåligt samvete för att vi inte kunde rädda henne.
Sen vaknade jag..
Hmm.. Inte så trevlig dröm. Misstänker att kärnkraftshelvetet i Japan har en hel del med drömmen att göra. Konstig dock att jag inte blev ett dugg arg eller ledsen då det visade sig att M hade två barn som han inte berättat för mig om?! Vilken knasboll man är..
Kommentarer
Trackback
