En Dröm
Drömde en mardröm i natt. Det påminde nästan om en film, en sån där film där allt bara är hopplöst.
Jag minns riktigt hela, känner att det är detaljer som jag missat. Men vad jag minns är att jag var i ett gammalt spökhus. M bodde där fast han använde bara ett av rummen trots att resten av huset stod tomt. Vi satt där och lyssnade på musik. Sen kom det dit en massa av hans kompisar för vi skulle åka iväg någonstans. Plötsligt befinn vi oss i någon slags torn. Det gick typ 100 meter upp i marken och 100 meter ner under jorden. När man var inuti den så kändes det inte som ett torn för där inne såg allt så stort ut. Jag följde med Ida till ett rum för att hon skulle byta blöja på Leo, rummet hade ojämna stenväggar, handfatet som hon skulle tvätta honom i var gigantiskt, och satt fast i vägg av glas. Bakom glasväggen, kanske 1-2 meter nedfanför glimmade tusentals små gröna stenar. När Ida hade gått stannade jag kvar för jag hade lovat att städa upp där inne. Men medan jag höll på att städa började handfatet låta konstigt. Jag gick dit för att undersöka det och då såg jag hur handfatet gled sakta genom väggen. Jag blev jätterädd för på något vis visste jag att det var ett dåligt tecken att det hände. Något hemskt var på gång. Jag trodde handfatet skulle gå sönder mot alla vassa stenar men det gjorde det inte. Livrädd rusade jag därifrån för att varna alla andra om det som hade hänt. Efter ett tag träffade jag på mamma, Ida, Ann-Louis, M + hand kompisar och typ borgmästaren över borgen/tornet. Jag berättade om det som hänt och de ville inte tro mig först, de sa att det var fullkomligt omöjligt. Men jag fick dem att följa med till rummet och kika ändå. Alla blev upprörda för vi visste (på något oerhört underligt vis) att det betydde att många skulle dö. Alla var rädda, människor sprang fram och tillbaka genom rummen och gångarna, det började komma fram en massa spöken också.
Sen hände något underligt, jag såg allting ifrån ett överblicksperspektiv, jag såg tornet, och jag kunde känna skräcken och ångesten från alla som var där inne, inklusive mig själv, fast jag kunde inte se mig själv längre. Det var som om jag var delad, eller som om jag var någon annan, för jag visste att "jag" som i Elisabet, fortfarande befann sig i tornet.
Från ingenstans kom en hellikopter, det var en man som körde den och i ett nerfirat rep hängde en tjej, jag minns att hon hade ljust hår och hjälm. Hon pratade med killen, som var orolig över vad de höll på att göra, han sa att det var fel, att det var oskyldiga människor där inne, och oskyldiga djur. Flickan hängde alldeles ovanför tornet, på själva taket (som var platt) satt ett litet djur, jag tror inte det djuret finns i verkligheten men den närmaste beskrivningen jag kan komma är nog en sorts "rörlig/snabbare" Koala, med stora, sorgsna ögon. Mannen så åt henne att ta med djuret, att åtminstonde rädda den ende som tagit sig ända till toppen. "Koalan" sträckte upp sina armar för att hon skulle lyfta upp honom och rädda honom undan döden men flickan vägrade göra det. Hon var förbryllad över att någon ens tagit sig ut ur tornet. Sedan tog tiden slut och de var tvugna att åka därifrån, då insåg jag vad som skulle hända. Det fanns en massa lava under själva tornet, den rusade uppåt först genom marken och sedan genom hela tornet, som ett vulkanutbrott. Det gick inte att höra skriken från människorna för de överröstades av lavan, men det var eld överallt. Den steg och steg, och tillslut nådde den längst upp, och då såg jag hur det såg ut rakt ovanför tornet, den lilla björnen satt fortfarande kvar och sträckte upp armarna för att bli räddad av någon som inte ens fanns där, sen nådde lavan toppen och hela tornet exploderade. Alla dog.
Sen vaknade jag. :bigeyes:
Kommentarer
Postat av: Susanne
Huvva, Obehaglig dröm, själv höll jag på att drunkna i skum och snö i en del av min dröm. Kände verkligen hur jag inte fick luft....Hemskt..
Trackback
