.

Mår fasansfullt illa..
Verkligen så där "jag tror jag måste kräkas"- illa
Tänk om jag fått magsjuka :bigeyes:
döööden

Det tar jag som ett tydligt tecken på att jag inte borde åkt hem..

Kan inte fatta att vi redan är hemma.
Och vad roligt vi haft det!
Massvis med fniss och galenskaper hela veckan som började redan på tåget ner till Gbg, helt underbart :thumbup:

När vi väl landade i Prestwick så var vi ju en aningen osäkra på vart vi skulle osv.. Så det var med nervösa steg vi satte oss på tåget. Försökte insupa så mycket som möjligt av naturen som blåste förbi. Kändes som om tågen gick i 500km/h.. Skulle inte förvåna mig om de gjorde det heller med tanke på själva trafikpulsen. Nåja.. När vi väl började närma oss Central station i Glasgow så mummlade den metalliska rösten som ropade ut hållplatserna något som vi inte uppfattade och avslutade meningen med:

"... and then this train will terminate"

Vi var spända, övertrötta och fnissiga så det frammanade diverse hemska bilder i hjärnan kan jag lova!
Haha, men fyy vad underbart roligt det var :D

förresten, ang. förra inläggets rubrik.
Jag och Susanne letade oss mot Glasgow Green en dag, och vi gick en väg vi aldrig gått förut så vi var som vanligt lite vilse, så hörde vi musk och blev på så vis lockade till den mest suspekta pub jag någonsin varit in på. Vi stod och velade i dörröppningen men några skottar vinkade in oss och började surra, sådär pratglada som de flesta verkar vara där.. Nåja, vi lät oss övertalas att dricka en cider och en av dem (den enda på hela stället som verkade normal (med undantag för bartendern)) berättade för oss att man ska ge en Glasgow kiss till någon man tycker mycket illa om.

- En Glasgow kiss är nämligen den skotska varianten av en dansk skalle xD

Han var rätt rolig att prata med, han var så där vansinnigt kär i sitt hemland, och framför allt i Glasgow. Han led (som de flesta andra här i världen) av det klassiska "jag tycker inte om huvudstaden och huvudstaden tycker inte om något annat än sig själv"- syndromet

usch vad jag saknar att vara där.

Det är som jag sa till Susanne redan när vi satt på tåget från Prestwick till Glasgow:

---